Motorcyklisten

Att åka motorcykel i dåligt väder är på gränsen till vad en människa tål. Ändå körde jag på 1960-talet även på vintern, till och med långa sträckor som Karlskoga-Uppsala. De första milen är alltid lustbetonade, men när kylan och vätan tränger in överallt handlar det bara om överlevnad. Extra jobbigt blir det när sadeln förvandlats till en vattenpöl och handskarna till uppblötta läskpapper. De går att dra av, men inte att sätta på igen. De så kallade regnhandskar som mc-handeln saluför är rena skämtet.

Säkerheten blir också lidande. Visiret på hjälmen immar igen och man tvingas öppna det då och då för att överhuvudtaget kunna se något. Med uppfällt visir piskar regnet i ansiktet och känns som vassa nålar. Efter ett par timmar vill man bara att lidandet ska ta slut och räknar om och om igen hur många kilometer och mil det är kvar till målet.

En gång i Västerås blev situationen riktigt kritisk. Över staden såg jag blygrå moln, blixtar och regn. Hamnade mitt i stormen. Rena skyfallet faktiskt och orkanliknande vindar. Motorcykeln ömsom pressades mot vägrenen, ömsom mot skyddsräcket i mitten. Jag fick hålla emot kastbyarna så gott det gick. Tvingades av säkerhetsskäl lämna motorvägen och svänga in på gamla E18. Tänkte att jag måste söka skydd på macken i Irsta, men blev innan dess nödd att stanna till på en cykelbana. Där riskerade jag inte att bli påkörd av bilar med förblindade förare eller dras omkull av vindstötarna. Så småningom ebbade stormen ut och jag kunde dyblöt fortsätta min hemfärd.

En del motorcyklar är inte särskilt regntåliga. En tvåcylindrig modell jag kör när dessa rader skrivs är opålitlig redan på grund av konstruktionen. Vatten från framhjulet vräks upp mot främre cylindern och fyller den lilla brunn där tändstiftet idiotiskt nog sitter. Resultatet blir kortslutning. Cylindern slutar alltså arbeta. Detta inträffade en gång i Gränna. Regnet öste ner, motorn gick plötsligt för halv maskin och jag tvingades krypköra ändå till Värnamo där mitt ressällskap väntade.

De militära mc-ordonnanserna kör vintertid med skidor och det är rätt kul att gasa i snödrivorna upptäckte jag på en kurs i Älvdalen. Försvarets motorcyklar är lätta och designade för terrängkörning. För tunga landsvägsmotorcyklar är detta inget alternativ, inte ens dubbdäck ger tillräcklig stabilitet.

Åter till min pendling mellan metropolerna i Mellansverige. För att uthärda under den kalla årstiden värmde jag upp mig så ofta det gick. En favorit var baren i Hummelsta utanför Enköping där man trängdes med långtradarchaufförerna och serverades leverpastejsmörgåsar på generösa siktkakor. Detta vattenhål är borta sedan länge och ersatt av en av dessa otaliga pizzerior som förstört matkulturen i småorterna. I Örebro brukade jag slinka in på klassiska kaféet Tre hjärtan. De hade en stor silverkanna ur vilken man själv fick hälla upp kaffet. Det här hände på den tiden då genomfartstrafiken fortfarande gick genom stadskärnorna.

Bästa matstället var Lunkans grill i Köping. Namnet till trots var detta en restaurang med ambitioner. En vinterkväll stapplade jag in där efter att ha fastnat i en snödriva och kände mig som en just uppgrävd mammut. Det var många gäster och alla tittade på mig. Några log vänligt, andra började storskratta. Jag kände mig faktiskt lite sårad. Visst, jag var rätt ensam om att köra mc i januari efter mörkrets inbrott, men ändå, så oförskämt och elakt!

I Köping är man bekväm och åker bil. Strapatser är invånarna totalt främmande för och de visar ingen respekt för oss sportsmän, tänkte jag ilsket.

I spegeln på herrtoaletten fick jag förklaringen till den allmänna munterheten. Mitt då skapligt stora skägg hade helt enkelt frusit till en präktig isklump. Det såg onekligen komiskt ut.

ULF IVARSSON